Nu sitter jag i sängen i min moster och morbrors hus i Hässleholm. Fortfarande i Skåne alltså ;) Det har varit riktigt skönt faktiskt, att få sova ut och inte ha någonting man "måste" göra. Igår var vi på stan (eller stan och stan, vi e ju i Hässlehåla) och jag fick ett par nya skor i för tidig julklapp :) Svarta lite fodrade reebook. Mina gamla är, som alla som känner mig vet, lite trasiga... Sen åkte vi ut till Inger. Hon var inte hemma just då, men vi hälsade på alla hästarna i alla fall. Ni kommer nog få höra en del om Inger under tidens gång här på bloggen, så jag kan väl lika gärna berätta om henne! Inger är min mosters kollega och har en gård i Nösdala, strax utanför Hässleholm. Hon och hennes man har några travare och några Camarguehästar. De har lite uppfödning med några föl per år, några hästar som travar in lite pengar men inte i någon stor skala direkt. Brukar vara där på somrarna och ibland på jullovet. Jag kan ju skriva en liten lista på de hästar som finns nu!
Pietra - Camarguesto, 7 år.
Tristan - Camarguehingst, 3 år. Pietras föl.
Oarda - Camarguesto, 2 år. Pietras föl.
Carisma - Travarsto, går ej på travet längre.
Provence - Travarsto, snart ett år. Carismas föl.
Heresia - Travarsto. Den enda som tävlar för tillfället.
Desire - Travarsto, 4 år.
Charlie (Unique Cape) - Travarvalack, 6 år. Är halt.
Charlie - Halvblod/Arabvalack, 21 år. Inackordering, ägs av Pia.
Joe - Tinkervalack. Inackordering, ägs av Caroline.
Sen har dom några föl som jag inte vet namnet på. Provence har en ovanlig sjukdom, vet ej vad den yttrar sig med, med hennes mule är alldeles sne, det ser ut som hon har fått en hjärnblödning, stackars krake.
När jag var hos hästarna kunde jag inte låta bli och tänka på vad det stället skulle kunnat ändra mitt liv. Förra sommarn frågade Pia om jag ville ha Charlie på foder. Då skulle jag tyvärr få Markus, min förra foderhäst, så det funkade inte. Till vintern så frågade jag om det fortfarande var aktuellt, för Markus skulle lämnas tillbaka innan sommarn, men då hade Pia ändrat sig. Innan dess hade jag fått erbjudande om att få Carisma, men det var inte riktigt läge då och hon blev betäckt sen. Efter Markus frågade Inger om jag ville ha den andra Charlie och det var väldigt nära att jag tog honom. Men så hittade jag Bruce istället. Tänk om Pia inte ändrat sig? Tänk om Carisma inte skulle fått föl? Tänk om jag inte hittat Bruce? Allt detta fick mig att tänka väldigt mycket. Vad är det jag egentligen vill? Det måste jag göra klart för mig och innerst inne ligger drömmen. Den finns där men jag har grävt ner den på platser och ställen där den inte passar in. Varför? Jag måste sluta anpassa mig efter andra och börja fatta beslut som gynnar mig själv i längden. Jag kan inte komma med en massa undanflykter, då kommer man ingen vart. Som jag läste i en artikel om att öka själkänslan i stallet: "Om du tröttnat på dressyr och hellre vill prova western, gör det även om alla andra i stallet rider dressyr. Var dig själv". Då insåg jag att jag måste skärpa mig. Både för min skull och för Bruce. Det spelar ingen roll om alla andra är så trångsynta. Jag måste kunna vara mig själv, inte ändra personlighet och förhållandet till hästar när jag är på Bollerup och när jag är på Ugglebo. Det finns inget rätt och fel, allt är inte svart eller vitt som många på Bollerup tycks tro. Men om man tar ett exempel. Vad skulle reaktionen bli, om man såg någon som hade satt på sig en cowboyhatt på Bollerup? "Ehm, var är maskeraden?" eller något liknande. Varför? Varför är folk inom hästvärlden så trångsynta? Varför är bara det egna sättet rätt? Varför är lång man på halvblod "fel", varför är träning från marken "fel" och varför är det fel att prioritera att hästen ska lita på en, att man ska lita på hästen, samspelet mellan häst och människa?! Det spelar väl ingen roll om man kan inverka rätt med hjälperna om hästen ändå inte har någon respekt för dig?! Eller är det bara jag som tycker det? Jag kanske har "fel"?